Järnvägsminnen

Järnvägsminnen Ulla-Brita Neibig

En spårbunden yrkeskarriär

          Jag, Ulla-Brita Elisabeth Neibig [nai'biɕ], född och uppvuxen i  Stockholm, började den spårbundna yrkesbanan på ”Stadsbanan” StorStockholms Lokaltrafik AB (SL), år 1970 som spärrvakt. Efter ett par månader där så vidareutbildades jag till tunneltågförare, därefter till spårvagnsförare och till sist blev jag ställverksvakt för tunneltågstrafiken.

          När sedan möjligheten kom att söka utbildning till lokförare på järnvägen så sökte jag vidare inom koncernen och blev antagen vid SL:s dotterbolag Järnvägs AB Roslagsbanan (RB), år 1972.

          Jag utbildades där, i Statens Järnvägars (SJ) regi, till lok-, motorvagns- och rälsbussförare. Och slutade min karriär med att vara både Sveriges yngsta lokförare och Sveriges första kvinnliga lokförare.

Ställverket i Bromma

Foto: Spårvägsmuseet

Foto: Thomas Tell

Passar på att äta en glass på slutstationen Farsta, innan jag kör tunneltåget tillbaka till Hässelby.

Nockebybanan

"Ängbyvagnarna" som trafikerade Nockebybanan

Foto: Spårvägsmuseet

Foto: Sveriges Järnvägsmuseum

Ulla-Brita Neibig - En ung pionjär på spåret

Besynnerliga händelser       

       

          Som pionjär fick jag uppleva en del besynnerliga händelser, som till exempel när jag gick min utbildning och skulle övningsköra med en lokförare som visade sig vara försvunnen  - det var alltså tomt på förarplatsen. Och eftersom det var tomt så var det bara för mig att söka upp den personalansvarige och förklara dilemmat med att mitt tåg fortfarande stod kvar på Stockholms Östra och inte kunde komma iväg i tid. Den ansvarige tittade på mig och sa ”jaha, då har han väl åkt hem då, han ville tydligen inte ha någon kvinnlig elev.”

          Även ”ledningen” för järnvägen försökte att stoppa utbildningen av mig, genom att exempelvis anföra att ”vi tyvärr inte har några toaletter för kvinnor”. Men "den gubben gick inte".

Historiskt ögonblick, igen!          

        

         Det finns även små subtila medel som språket, att använda också, (kanske i oförstånd). Jag var en av fyrtio medlemmar på kurs i Danmark anordnad av Svenska lokpersonalens yrkesorganisation, Statsanställdas Förbund, gällande arbetstidsavtal. Där kommunikationsminister Bengt Nordling, också var närvarande.

         Den danska och svenska tidningspressen, som ville föreviga det historiska ögonblicket, skrev följande i tidningarnas ingresser: ”Bland kursdeltagarna fanns för första gången i yrkesorganisationen en kvinna, föraren Ulla-Brita Neibig, Stockholm.” Sedan citerade tidningarna ministern direkt: ”Jag tror att jag ska göra en tur på järnvägen för att kolla hur du kör, sade Bengt till Ulla-Brita.”

           Vad trodde karln? Trodde han att min utbildning på järnvägen var speciell och bara lämpad för kvinnor och inte var lika gedigen som andras i Sverige, eller..... Sådana här kommentarer, gör ingen kvinna glad.

        Jag säger bara: fördomar är till för att bekämpas!

Jag gör studiebesök på danska järnvägen, och tittar på deras lok. Här poserar jag framför en så kallad Rundnos.

Stockholmsföraren Ulla-Brita Neibig och kommunikations- minister Bengt Nordling på lokpersonalens kurs i Statsanställdas Förbunds regi.

Födelsedagskort        

Det kom ett fint kort till min födelsedag precis efter det att jag hade slutat på järnvägen. Det var från en mycket rar och betydelsefull järnvägstjänsteman. Det stod med stor text följande på kortet:

Grattis "the Queen of the locomotives".

Det är väldigt roligt att få kort, och jag tycker faktiskt om män, på många sätt och vis, tro det eller ej.

Järnbane-passion              

  

En känsla stor av frihet, känner mig som en atlet.

Sjöar, hagar och berg, drar genom landskap i färg.

Rastar efter en jämn lunk, sjunger och tar en klunk.

Dags för avgång igen, kör igång gamla vän.

 

Du ljuva järnbana, passionen i mitt liv.

Ifrån loket kan jag spana, dragkraften är så massiv.

Din styrka järnbana, växer i mitt sinn.

Makten kan du ana - järnbana; jag är bara din.

 

Livet, järnbana, finns i varje del av dig.

Det är som att åka kana, blodet rusar fram i mig.

Järnet har blivit min bana, och givit nya perspektiv.

Bryter nu denna vana, efter att ha varit produktiv.

 

För slutstation, järnbana, finns precis överallt.

Jag skall vidare i livet bara, trots att du var mitt salt.

Jag alltid dig skall minnas, i mitt hjärta finns en plats

du kommer aldrig försvinna inte heller ropen -”tag plats!”

                                                                     Ulla-Brita Neibig

Copyright neibig.se 2017